Övergrepp
Idag vill jag tala om övergrepp. Vad har detta med psykisk ohälsa att göra? Den som inte kan svara på den frågan behöver nog tänka en gång till.
Någon som blir utsatt för ett övergrepp (av något slag) har blivit utsatt för ett trauma. Ett trauma som kan få någon att må väldigt dåligt och personen kan rent av bli deprimerad. Att bli utsatt för ett övergrepp, av vilket slag som helst, är bland det värsta någon kan uppleva. Det är vanligt att personen som blivit utsatt anklagar sig själv och försöker dölja att det hänt, speciellt gällande våldtäkt eller våld i hemmet. Detta är någon som verkligen måste uppmärksammas och dessa människor behöver all stöd de kan få!
Om du misstänker att någon du känner blir utsatt för övergrepp i hemmet
Om du har blivit utsatt för övergrepp
Någon som blir utsatt för ett övergrepp (av något slag) har blivit utsatt för ett trauma. Ett trauma som kan få någon att må väldigt dåligt och personen kan rent av bli deprimerad. Att bli utsatt för ett övergrepp, av vilket slag som helst, är bland det värsta någon kan uppleva. Det är vanligt att personen som blivit utsatt anklagar sig själv och försöker dölja att det hänt, speciellt gällande våldtäkt eller våld i hemmet. Detta är någon som verkligen måste uppmärksammas och dessa människor behöver all stöd de kan få!
Idag ser vi alla med kritiska ögon när en ung flicka säger att hon blivit våldtagen. Detta är något som kommer helt naturligt då faktiskt många unga flickor själva hittar på att våldtäkter har ägt rum. Många av er kanske höjer på ögonbrynen och undrar vad jag talar om nu, men det är faktiskt (tyvärr) sant. Många uppmärksamhetssökande unga flickor hittar på att en våldtäkt har ägt rum utan någon som helst tanke på konsekvenserna. Men(!) detta får inte hindra oss från att se allvaret i övergrepp. Nu vill jag säga här att när jag talar om övergrepp menar jag inte bara våldtäkt, utan det är ett exempel.
Om någon du känner blir utsatt för ett övergrepp
Om du känner någon som blir utsatt för ett övergrepp är det viktigt att du visar ditt stöd för den personen. Jag vill återigen använda våldtäkt som exempel (jag vet att det är en hemsk sak att skriva om). Om du har en vän/släkting som blivit utsatt för en våldtäkt är det viktigt att du stöttar personen och visar honom/henne stöd och omtanke. Det är viktigt att du visar att du inte tvivlar på personen och erbjud all hjälp du själv känner att du kan. Det är viktigt att du inte sätter för mycket press på dig själv - du kan inte hjälpa mer än du orkar! Någon som blir utsatt för en våldtäkt kommer att få krisstöd och erbjudande om att prata med en kurator, men ibland/ofta vill personen inte öppna sig för en främling. För många är det lättare att tala med någon man känner.
Om du misstänker att någon du känner blir utsatt för övergrepp i hemmet
Om du känner någon som du tror blir utsatt för övergrepp i hemmet är det viktigt att du granskar situationen noga innan du kommer med anklagelser. Ofta kommer personen som blir utsatt för övergrepp förneka att det någonsin har ägt rum. Om personen erkänner kommer den troligtvis (som jag nämnde tidigare) anklaga sig själv och försvara den andra personens handlingar. Det är viktigt att du talar med personen och får henne/honom att inse att det inte är hennes/hans fel. Detta kan vara svårare än det låter och du kan inte tvinga någon till åtgärder. Se till att finnas där och låt personen tala ut hos dig med sina problem.
Om du har blivit utsatt för övergrepp
Det viktigaste att komma ihåg är: Det är aldrig ditt fel! Det är personen som har utsatt dig för övergreppet som har behandlat dig illa och agerat fel. Du har inte kunnat gjort något annorlunda och även om du hade kunnat, så är det fortarande aldrig ditt fel! Om du känner att du behöver prata med någon kan du kanske vända dig till någon nära vän, pojk-/flickvän eller kanske en släkting? Om du känner att du inte kan prata med någon nära utan vill prata med någon som inte är involverad i ditt liv kommer du att kunna få hjälp med detta om du pratar med vårdcentralen, psyk eller sjukhuset.
Återigen: Detta är mina åsikter, mina egna ord och mina tankar! Jag är inget proffs utan allt jag talar om talar jag om utifrån erfarenhet! Tack för mig!
Återigen: Detta är mina åsikter, mina egna ord och mina tankar! Jag är inget proffs utan allt jag talar om talar jag om utifrån erfarenhet! Tack för mig!
En fin dag
Idag är det en fin dag. Solen skiner och jag njuter av läsk och inte allt för vamt väder. Jag har vill ha fler av dessa dagar och idag tänker jag faktiskt fortsätta njuta istället för att sitta här och dega. Jag lovar att ge er en uppdatering senare i kategorin "Psykisk ohälsa". Om ni har några speciella önskemål om vad ni vill att jag ska skriva om är det bara att kommentera.
Kram på er alla.
Misstänker du att någon i din närhet är deprimerad?
Jag tänkte dela med av mina bästa tips om hur du som anhörig kan stötta någon nära om du är orolig för att denne är deprimerad. Jag gör detta för att jag vill att så många som möjligt som mår dåligt ska kunna få hjälp.
Uppmärksamma
Det är väldigt viktigt att du/ni uppmärksammar personens beteendemönster. Har hans/hennes mönster förändras senaste tiden? Kanske denne ligger och sover mer än vanligt? Kanske denne inte vill hitta på saker som alltid varit intressanta tidigare? Kanske personen har börjat skolka/slutat gå till jobbet? Alla de små sakerna som är en förändring kan vara tecken på en depression. Jag vill påpeka att det inte alltid behöver vara så, men om du misstänker att något är fel kan detta vara tecken.
Ge inte upp
Det är vanligt att en deprimerad person inte vill prata, kanske t.o.m förnekar att han/hon mår dåligt. Det viktigaste är att inte ge upp! Tjata inte för mycket, utan fråga om småsaker. Bara att fråga en person varje dag hur han/hon mår kan hjälpa. Det viktigaste och det som hjälper mest är faktiskt att prata om saker. Det är en klyscha, men det stämmer faktiskt. Självklart är det upp till personen själv att prata men ofta behöver personen en knuff i rätt riktning.
Erbjud personen hjälp
Om du får personen att prata är detta jättebra! Förmodligen har du hjälpt han/hon mer än du själv förstår. Lyssna på vad personen säger och ge tips/råd så gott du kan. Försök själv att förstå vad personen går igenom och se till att du berättar för personen hur du själv känner inför detta. Kanske han/hon behöver hjälp? Kanske från dig eller från psyk? Prata igenom hur ni tillsammans kan bearbeta saken/sakerna som får personen att må dåligt. Det är viktigt att du visar att du finns där och är villig att hjälpa till.
Du som förälder
Föräldrar oroar sig alltid för sina barn. Om ditt barn visar tecken på depression är det viktigt att du inte pressar henne/honom till att prata med dig, det kommer förmodligen bara få ditt barn att stöta bort dig ännu mer. Barn/tonåringar kan känna sig instängda av press och kanske blockerar allt istället för att öppna sig. Försök att visa att du finns där, visa omtanke och kärlek. När tiden känns rätt - sätt dig ner och prata med ditt barn. Berätta kanske historier från när du var ung, hur du mådde när du var yngre etc. Berätta sedan att du är orolig för ditt barn och berätta om hur du känner inför allt. Det är viktigt att du delar med dig av dina känslor till ditt barn snarare än pressar honom/henne till att tala om sina egna.
Jag vill påminna att det jag skriver kommer från mig och är mina åsikter. Jag arbetar inte på psyk, jag är inte legitimerad läkare eller något åt det hållet. Allt jag talar om är utifrån erfarenhet av att vara en ung person som lider av psykisk ohälsa.
Fler tips och råd finns här: http://www.vardguiden.se/Tema/Psykisk-ohalsa/Nedstamdhet-depression/Anhorig/
Fler tips och råd finns här: http://www.vardguiden.se/Tema/Psykisk-ohalsa/Nedstamdhet-depression/Anhorig/
Varför ses sjuka som störda?
Jag får ofta höra att människor med psykiska sjukdomar, ångest, fobier och framför allt personlighetsstörningar är "störda människor man ska undvika". Varför är det så? Varför ska personer som har det svårare i livet få det ännu svårare för att samhället är de som verkligen är rädda? Varför kan vi inte istället stötta dessa människor och sträcka ut en hand till dem för att visa att vi bryr oss och vill hjälpa?
Samhällets syn på människor med 'psykiska problem' är inte allt för sällan förvirrande. Vissa ser dessa människor som ett problem, att de inte borde få arbeta, skaffa barn eller vistas ute bland människor. Andra vet knappt om att dessa personer existerar. Jag vill att alla ska öppna ögonen, se att dessa människor finns överallt och att de är precis som alla andra. De behöver bara hjälp. Alla går inte att hjälpa, alla går inte att "bota" - men vi måste visa oss starka och visa att vi finns där.
Jag tänker inte skriva så mycket mer om ämnet just nu, utan låter det vila här. Istället vill jag uppmärksamma information om psykisk ohälsa som jag hoppas att ni kommer att läsa.
http://www.vardguiden.se/Tema/Psykisk-ohalsa/ - På vårdguiden kan ni läsa en del om psykisk ohälsa och även vad du som anhörig kan göra om du misstänker att någon lider av depression. Det finns även information om övergrepp av olika slag som jag tycker att alla ska läsa.
http://www.sfph.se/ - "Svenska föreningen för psykisk hälsa (sfph) är ideell, politiskt obunden förening med uppgift att främja psykisk hälsa i samhället och att påverka opinionen och relevanta samhällsinstanser att agera när det gäller hälsofrämjande åtgärder. Det sker främst via kunskapsspridning via tidningen Psykisk Hälsa, publikationer, konferenser och utbildningar för yrkesverksamma inom människovårdande yrken. Förutom detta finns vår Föräldratelefonen dit föräldrar kan vända sig för att tala med erfarna psykologer och socionomer kostnadsfritt."
Tack för visad omtanke.
Samhällets syn på människor med 'psykiska problem' är inte allt för sällan förvirrande. Vissa ser dessa människor som ett problem, att de inte borde få arbeta, skaffa barn eller vistas ute bland människor. Andra vet knappt om att dessa personer existerar. Jag vill att alla ska öppna ögonen, se att dessa människor finns överallt och att de är precis som alla andra. De behöver bara hjälp. Alla går inte att hjälpa, alla går inte att "bota" - men vi måste visa oss starka och visa att vi finns där.
Jag tänker inte skriva så mycket mer om ämnet just nu, utan låter det vila här. Istället vill jag uppmärksamma information om psykisk ohälsa som jag hoppas att ni kommer att läsa.
http://www.vardguiden.se/Tema/Psykisk-ohalsa/ - På vårdguiden kan ni läsa en del om psykisk ohälsa och även vad du som anhörig kan göra om du misstänker att någon lider av depression. Det finns även information om övergrepp av olika slag som jag tycker att alla ska läsa.
http://www.sfph.se/ - "Svenska föreningen för psykisk hälsa (sfph) är ideell, politiskt obunden förening med uppgift att främja psykisk hälsa i samhället och att påverka opinionen och relevanta samhällsinstanser att agera när det gäller hälsofrämjande åtgärder. Det sker främst via kunskapsspridning via tidningen Psykisk Hälsa, publikationer, konferenser och utbildningar för yrkesverksamma inom människovårdande yrken. Förutom detta finns vår Föräldratelefonen dit föräldrar kan vända sig för att tala med erfarna psykologer och socionomer kostnadsfritt."
Tack för visad omtanke.
...
Idag känns allting lite lättare, lite bättre. Min pojkvän vaknade såklart mycket tidigare än mig. Han måste tycka att jag är lat, patetisk och irriterande som ligger och sover bort hela dagen. Jag förstår honom. Det skulle jag också tycka om jag var han.
*
Vem vill vara med någon som mig egentligen?
Vem vill vara med någon som mig egentligen?
Det kryper i min kropp...
Idag hände det igen. Jag grät. Oavbrutet. Inlåst. För mig själv. Jag vill inte visa för min pojkvän att jag mår dåligt. Han vet om att jag har mina perioder, men han har ingen aning om hur jag mår nu. Faktum är att han inte frågar heller. Jag tror inte att han är intresserad. Eller så förväntar han sig att jag ska öppna käften och berätta det för honom, bara sådär. Jag vet inte. Jag vet inte vad som är fel ens. Det är frustrerande. Jag lägger där i hans famn, känner hans doft och hans ömma pussar på min kind. Helvete vad jag känner mig ensam. Jag vet inte vad det är som har tagit åt mig. Han är ju där, alldeles bredvid mig. Jag är ju inte ensam. Varför tänker jag så?
*
Ångesten biter tag i mig. Fan vad patetisk jag är. Ett jävla odjur, det är vad jag är. Här ligger han, ger mig kärlek och ömhet, visar att han älskar mig. Vad gör jag? Ligger och håller tillbaka gråten och är som en patetisk liten barnunge. Ensam? Jag? Pfft. Jag är inte alls ensam. Ändå kan jag inte låta bli att stiga upp ur sängen när han ska sova, han säger god natt men jag svarar inte. Jag orkar inte. Jag stänger igen dörren och går direkt till toaletten. Jag sätter igång kranen och sätter mig på toasitsen. Sedan låter jag tårarna bara rinna. Jag försöker att vara så tyst som möjligt och lutar mig bakåt för att kunna krypa upp med benen och omfamna dem. Fan vad jag känner mig ensam. Ensam, oälskad och värdelös.
*
Efter ett par minuter, som känns som timmar, lugnar jag ner mig. Jag sköljer ansiktet med kallt vatten och tittar mig i spegeln. Mina ögon är alldeles rödasprängda och svullna, näsan är röd och mina kinder är rosenröda. Ett par minuters gråtande syns i mitt ansikte i flera timmar efteråt. Som tur är sover han. Då slipper han se vilken patetisk, värdelös och störd flickvän han har. Förhoppningsvis har ångesten och ensamhetskänslorna släppt till imorgon. Annars får jag helt enkelt bita ihop igen. Gå igenom dagen med ett leende och vara den glada och spralliga tjejen han förälskade sig i.
Ny läsare?
Jag väljer att starta denna blogg med att göra ett inlägg som handlar om mig själv, bipolär syndrom, ångest och social fobi. I detta inlägg kommer jag förklara så bra som möjligt vad det innebär för mig att leva med dessa diagnoser. Detta inlägg är alltså personligt och jag vill börja med att säga att mina symptom, mina upplevelser och min syn på detta absolut inte behöver stämma överens med andra som har dessa diagnoser.
När människor möter mig ser de oftast en glad, sprallig och vanlig tjej. Jag är i 20-årsåldern och lever i princip ett vanligt liv i mellersta Sverige. Jag har många ytliga vänner och få nära. Faktum är att de vänner som står mig nära egentligen inte står mig speciellt nära alls. Jag har svårt för att låta människor komma in i mitt liv, mina tankar och känslor. Jag brukar ses som en öppen personlighet, men det är inte sant. Folk tror att jag lätt öppnar mig och berättar om mina problem, när jag egentligen endast berättar en bråkdel av allt som händer i mitt liv. Jag håller alltid masken när jag är kring människor och det är väldigt få som känner till alla mina problem. Om ens någon.
-
Just nu bor jag hemma hos mina föräldrar, har en ganska stor familj och en pojkvän. Jag är arbetslös (alltså inte arbetssökande) och det är meningen att ska börja ta tag i mitt liv. Det är en av anledningarna till att jag startar denna blogg. Jag behöver något som pushar mig framåt, något som får mig att vilja nå mitt mål. Jag drömmer om att bli författare. Jag vill skriva en bok som kan hjälpa andra ungdomar i min situation att förstå att de är lika värda som alla andra. Jag drömmer om att få hjälpa barn och ungdomar i alla åldrar som har haft en sämre start i livet. Det är sådan jag är. Hjälpsam. Alldeles för hjälpsam egentligen. Jag bryr mig ofta så mycket om andra att jag låter mig själv hamna i skuggan. Jag tar helt enkelt alldeles för dålig hand om mig själv. Jag är medveten om detta, men jag låter det fortfarande inte vara ett hinder. Jag tror att jag på något sätt har blivit satt på denna jord för att hjälpa andra, för att få andra att förstå, att vi som ses i samhällets ögon som sjuka, inte är alls så olik resten av världen.
-
Jag tänker nu försöka berätta för er om mina diagnoser, med mina egna ord. Detta är alltså inte taget ur någon journal eller liknande. Det är min egen beskrivning på hur jag upplever det. Kom ihåg att detta inte gäller alla, utan mig.
-
Bipolär syndrom
Vissa dagar kan jag vara den lyckligaste människan på jorden. Allt känns så bra, jag har massvis med idèer och är driven till 100%. Jag har så mycket projekt på gång samtidigt, att jag sällan slutför dem. Jag kan spendera massvis med pengar på ingenting och oftast struntar jag fullständigt i följderna. Det brukar sluta med att jag sitter i slutet av månaden med 0kr på kontot och då brukar jag själv inse att det var dumt gjort. Ändå gör jag samma sak. Om och om och om igen. När jag har fått för mig att jag vill göra något, vad det än gäller, vill jag att det ska hända på en gång. Jag har absolut inget tålamod. Det har resulterat i en och annan flytt, ett par knasiga piercingar och helt knäppa hårfärger. Det brukar också resultera i att jag inte kan sova. Alls. Ibland ett par timmar per dygn och ibland ingenting på flera dagar. Allt detta är en del av mina maniska perioder.
*
Under mina depressiva perioder är jag helt annorlunda. Vissa dagar kan jag bli helt apatisk. Jag bara ligger där i sängen, jag orkar inte kliva upp och det känns som att det inte finns något i världen som är värt att kliva upp för. Livet känns helt meningslöst helt enkelt. Att jag är deprimerad innebär inte att jag ligger och gråter, har självmordstankar dygnet runt eller skadar mig själv på något sätt. Faktum är att ofta när jag mår dåligt ses jag som lat. Jag sover mycket, stiger gärna inte upp ur sängen och har ingen ork till att göra någonting. Ibland orkar jag inte ens duscha. Allting känns jobbigt helt enkelt. Ingenting är värt det.
*
Ibland har jag även blandade perioder. Dessa kan visa sig på olika sätt och är för mig ganska vanligt. Det är nästan värre att ha en blandad period än att vara antingen manisk eller deprimerad. Jag kan vara full av energi, har massor av idèer men ingen ork alls till att göra det. Det brukar leda till att jag mår jättedåligt för att jag känner mig totalt misslyckad. Jag vill så gärna, men orken finns inte där. Jag vill, men samtidigt känns det som att ingenting är värt det. Ena stunden kan jag vara glad, sprallig och helt enkelt vilja göra allt som jag någonsin drömt om. Nästa stund så lägger jag mig i ner i sängen igen och orkar inte göra någonting.
*
Social fobi
Jag lider av en lättare form av social fobi. Jag har alltså inga problem med att umgås bland människor eller träffa nya människor. Mitt problem är stora folksamlingar, affärer och att fråga efter vägbeskrivningar etc. När jag är i en stor folksamling känner jag min instängd, som om det inte finns någon väg ut. Jag får panik, svårt att andas och blir stressad av det. Detta gör att det är extremt jobbigt för mig att gå på stan eller liknande, ännu värre att gå i affärer. I affärer är det oftast trångt, mycket folk och detta är något som för mig är skräckinjagande. Affärer är det absolut värsta. Jag får hjärtklappning, huvudvärk, svårt att andas och blir väldigt lätt helt slut. Att gå inne i en affär i fem minuter känns som fem timmar för mig. Detta problem är ingenting mina vänner vet om och ingenting jag helst vill berätta för dem. Jag vill inte att de ska veta hur mycket jag lider. Framför allt vill jag inte att de ska sluta ringa och be mig följa med och göra saker. Jag är rädd för att om de får veta hur jobbigt det egentligen är för mig, ska de sluta höra av sig, sluta fråga om jag vill följa med på stan, sluta fråga om jag vill följa med på fest och framför allt sluta vara mina vänner.
*
Ångest
När jag var yngre kunde jag få panikartade ångestattacker. Det brukade börja med en tung känsla i bröstet, jag fick svårare att andas, började stortjuta och hjärtklappning. Jag har ett par gånger fått åka in till sjukhuset p.g.a att jag svimmat under dessa attacker, men som tur är har jag inte upplevt detta på ett par år nu. Idag lider jag av vanlig vardagsångest. När jag är deprimerad får jag ångest över att jag ligger i sängen. Alla klagar, tjatar och berättar för mig vad jag egentligen borde göra med mitt liv. Jag tänker på hur rätt de har och hur patetisk jag är. Ångest. Under mina maniska perioder kan jag helt plötsligt stanna upp, inse hur patetiskt det är att jag startar massor av projekt men aldrig avslutar dem. Alla börjar återigen klaga, tjata och berätta för mig vad jag borde göra. Ångest. Under mina blandade perioder är det vanligast att ångesten uppstår. Jag brukar gå runt med en tung känsla i bröstet och gråten nära bakom ögonen när jag tänker på allt jag vill men inte orkar. Under dessa perioder orkar jag knappt lyssna på allas tjat. Jag har redan ångest.
*
Mina sociala fobi gör att mina ångest framstår tydligare och är faktiskt en del av det. Jag får ångest av att jag inte klarar av att vara i affärer, att jag inte vågar fråga människan utanför macken efter vägen eller kassörskan om tröjan finns i en annan storlek. Jag får ångest av att ha ångest rent ut sagt.
*
Jag hoppas att detta inlägg har gett er lite perspektiv på vem jag är, hur jag fungerar och varför jag har startat denna blogg. Framför allt, så hoppas jag att jag kommer att kunna få lite förståelse från er läsare.
Tack för mig.
