Det kryper i min kropp...
Idag hände det igen. Jag grät. Oavbrutet. Inlåst. För mig själv. Jag vill inte visa för min pojkvän att jag mår dåligt. Han vet om att jag har mina perioder, men han har ingen aning om hur jag mår nu. Faktum är att han inte frågar heller. Jag tror inte att han är intresserad. Eller så förväntar han sig att jag ska öppna käften och berätta det för honom, bara sådär. Jag vet inte. Jag vet inte vad som är fel ens. Det är frustrerande. Jag lägger där i hans famn, känner hans doft och hans ömma pussar på min kind. Helvete vad jag känner mig ensam. Jag vet inte vad det är som har tagit åt mig. Han är ju där, alldeles bredvid mig. Jag är ju inte ensam. Varför tänker jag så?
*
Ångesten biter tag i mig. Fan vad patetisk jag är. Ett jävla odjur, det är vad jag är. Här ligger han, ger mig kärlek och ömhet, visar att han älskar mig. Vad gör jag? Ligger och håller tillbaka gråten och är som en patetisk liten barnunge. Ensam? Jag? Pfft. Jag är inte alls ensam. Ändå kan jag inte låta bli att stiga upp ur sängen när han ska sova, han säger god natt men jag svarar inte. Jag orkar inte. Jag stänger igen dörren och går direkt till toaletten. Jag sätter igång kranen och sätter mig på toasitsen. Sedan låter jag tårarna bara rinna. Jag försöker att vara så tyst som möjligt och lutar mig bakåt för att kunna krypa upp med benen och omfamna dem. Fan vad jag känner mig ensam. Ensam, oälskad och värdelös.
*
Efter ett par minuter, som känns som timmar, lugnar jag ner mig. Jag sköljer ansiktet med kallt vatten och tittar mig i spegeln. Mina ögon är alldeles rödasprängda och svullna, näsan är röd och mina kinder är rosenröda. Ett par minuters gråtande syns i mitt ansikte i flera timmar efteråt. Som tur är sover han. Då slipper han se vilken patetisk, värdelös och störd flickvän han har. Förhoppningsvis har ångesten och ensamhetskänslorna släppt till imorgon. Annars får jag helt enkelt bita ihop igen. Gå igenom dagen med ett leende och vara den glada och spralliga tjejen han förälskade sig i.
Kommentarer
Trackback
