Bipolär

När människor möter mig ser de oftast en glad, sprallig och vanlig tjej. Jag är i 20-årsåldern och lever i princip ett vanligt liv i mellersta Sverige. Jag har många ytliga vänner och få nära. Faktum är att de vänner som står mig nära egentligen inte står mig speciellt nära alls. Jag har svårt för att låta människor komma in i mitt liv, mina tankar och känslor. Jag brukar ses som en öppen personlighet, men det är inte sant. Folk tror att jag lätt öppnar mig och berättar om mina problem, när jag egentligen endast berättar en bråkdel av allt som händer i mitt liv. Jag håller alltid masken när jag är kring människor och det är väldigt få som känner till alla mina problem. Om ens någon.

-

Just nu bor jag hemma hos mina föräldrar, har en ganska stor familj och en pojkvän. Jag är arbetslös (alltså inte arbetssökande) och det är meningen att ska börja ta tag i mitt liv. Det är en av anledningarna till att jag startar denna blogg. Jag behöver något som pushar mig framåt, något som får mig att vilja nå mitt mål. Jag drömmer om att bli författare. Jag vill skriva en bok som kan hjälpa andra ungdomar i min situation att förstå att de är lika värda som alla andra. Jag drömmer om att få hjälpa barn och ungdomar i alla åldrar som har haft en sämre start i livet. Det är sådan jag är. Hjälpsam. Alldeles för hjälpsam egentligen. Jag bryr mig ofta så mycket om andra att jag låter mig själv hamna i skuggan. Jag tar helt enkelt alldeles för dålig hand om mig själv. Jag är medveten om detta, men jag låter det fortfarande inte vara ett hinder. Jag tror att jag på något sätt har blivit satt på denna jord för att hjälpa andra, för att få andra att förstå, att vi som ses i samhällets ögon som sjuka, inte är alls så olik resten av världen.

-

Jag tänker nu försöka berätta för er om mina diagnoser, med mina egna ord. Detta är alltså inte taget ur någon journal eller liknande. Det är min egen beskrivning på hur jag upplever det. Kom ihåg att detta inte gäller alla, utan mig.

-

Vissa dagar kan jag vara den lyckligaste människan på jorden. Allt känns så bra, jag har massvis med idèer och är driven till 100%. Jag har så mycket projekt på gång samtidigt, att jag sällan slutför dem. Jag kan spendera massvis med pengar på ingenting och oftast struntar jag fullständigt i följderna. Det brukar sluta med att jag sitter i slutet av månaden med 0kr på kontot och då brukar jag själv inse att det var dumt gjort. Ändå gör jag samma sak. Om och om och om igen. När jag har fått för mig att jag vill göra något, vad det än gäller, vill jag att det ska hända på en gång. Jag har absolut inget tålamod. Det har resulterat i en och annan flytt, ett par knasiga piercingar och helt knäppa hårfärger. Det brukar också resultera i att jag inte kan sova. Alls. Ibland ett par timmar per dygn och ibland ingenting på flera dagar. Allt detta är en del av mina maniska perioder.

*

Under mina depressiva perioder är jag helt annorlunda. Vissa dagar kan jag bli helt apatisk. Jag bara ligger där i sängen, jag orkar inte kliva upp och det känns som att det inte finns något i världen som är värt att kliva upp för. Livet känns helt meningslöst helt enkelt. Att jag är deprimerad innebär inte att jag ligger och gråter, har självmordstankar dygnet runt eller skadar mig själv på något sätt. Faktum är att ofta när jag mår dåligt ses jag som lat. Jag sover mycket, stiger gärna inte upp ur sängen och har ingen ork till att göra någonting. Ibland orkar jag inte ens duscha. Allting känns jobbigt helt enkelt. Ingenting är värt det.

*

Ibland har jag även blandade perioder. Dessa kan visa sig på olika sätt och är för mig ganska vanligt. Det är nästan värre att ha en blandad period än att vara antingen manisk eller deprimerad. Jag kan vara full av energi, har massor av idèer men ingen ork alls till att göra det. Det brukar leda till att jag mår jättedåligt för att jag känner mig totalt misslyckad. Jag vill så gärna, men orken finns inte där. Jag vill, men samtidigt känns det som att ingenting är värt det. Ena stunden kan jag vara glad, sprallig och helt enkelt vilja göra allt som jag någonsin drömt om. Nästa stund så lägger jag mig i ner i sängen igen och orkar inte göra någonting.

*

Jag lider av en lättare form av social fobi. Jag har alltså inga problem med att umgås bland människor eller träffa nya människor. Mitt problem är stora folksamlingar, affärer och att fråga efter vägbeskrivningar etc. När jag är i en stor folksamling känner jag min instängd, som om det inte finns någon väg ut. Jag får panik, svårt att andas och blir stressad av det. Detta gör att det är extremt jobbigt för mig att gå på stan eller liknande, ännu värre att gå i affärer. I affärer är det oftast trångt, mycket folk och detta är något som för mig är skräckinjagande. Affärer är det absolut värsta. Jag får hjärtklappning, huvudvärk, svårt att andas och blir väldigt lätt helt slut. Att gå inne i en affär i fem minuter känns som fem timmar för mig. Detta problem är ingenting mina vänner vet om och ingenting jag helst vill berätta för dem. Jag vill inte att de ska veta hur mycket jag lider. Framför allt vill jag inte att de ska sluta ringa och be mig följa med och göra saker. Jag är rädd för att om de får veta hur jobbigt det egentligen är för mig, ska de sluta höra av sig, sluta fråga om jag vill följa med på stan, sluta fråga om jag vill följa med på fest och framför allt sluta vara mina vänner.

*

När jag var yngre kunde jag få panikartade ångestattacker. Det brukade börja med en tung känsla i bröstet, jag fick svårare att andas, började stortjuta och hjärtklappning. Jag har ett par gånger fått åka in till sjukhuset p.g.a att jag svimmat under dessa attacker, men som tur är har jag inte upplevt detta på ett par år nu. Idag lider jag av vanlig vardagsångest. När jag är deprimerad får jag ångest över att jag ligger i sängen. Alla klagar, tjatar och berättar för mig vad jag egentligen borde göra med mitt liv. Jag tänker på hur rätt de har och hur patetisk jag är. Ångest. Under mina maniska perioder kan jag helt plötsligt stanna upp, inse hur patetiskt det är att jag startar massor av projekt men aldrig avslutar dem. Alla börjar återigen klaga, tjata och berätta för mig vad jag borde göra. Ångest. Under mina blandade perioder är det vanligast att ångesten uppstår. Jag brukar gå runt med en tung känsla i bröstet och gråten nära bakom ögonen när jag tänker på allt jag vill men inte orkar. Under dessa perioder orkar jag knappt lyssna på allas tjat. Jag har redan ångest.

*

Mina sociala fobi gör att mina ångest framstår tydligare och är faktiskt en del av det. Jag får ångest av att jag inte klarar av att vara i affärer, att jag inte vågar fråga människan utanför macken efter vägen eller kassörskan om tröjan finns i en annan storlek. Jag får ångest av att ha ångest rent ut sagt.

*

Jag hoppas att detta inlägg har gett er lite perspektiv på vem jag är, hur jag fungerar och varför jag har startat denna blogg. Framför allt, så hoppas jag att jag kommer att kunna få lite förståelse från er läsare.

Tack för mig.